Under Stoppa matchen-demonstrationerna i Malmö hade jag anledning att skratta högt. Min gode vän som höll mig sällskap lade nämligen grunden till ett av de roligaste begrepp jag hört; kravallturism. Vanliga saker man turistar efter är klassiska sevärdheter eller platser för gamla filminspelningar. En kravallturist är inte sådan. En kravallturist är ute efter politisk kravallromantik, något min vän levde upp till när han sprang runt med kameran i högsta hugg i närheten av tumultet i Malmö i bästa krigskorrespondentanda.

Många aktivister är genuina kravallturister. Så även jag. Därför har jag undvikit att besöka berömda moskéer i Istanbul till förmån för betydelsefulla vänstertillhåll från förr, i Paris var Yilmaz Güneys och Ahmet Kayas gravar vid Pere Lachaise viktigast och i Berlin var Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts gravar mer angelägna att se och besöka än alla andra sevärdheter i staden. Därför var det kanske ingen överraskning att jag blev mållös vid den här platsen i Livorno.

Det kändes bekant. Och det var i Livorno. Det måste ha varit politiskt. Bingo. Det var precis här fascismen inte fick utrymme 5 februari 2006. En av de filmer jag sett flest gånger på youtube är den då staden Livornos antifascister samlades för att köra iväg rasistpolitikern Mario Borghezio (Lega Nord) från staden den dagen. Hans meritlista är talande och förklarar den omilda behandlingen; Borghezio har misshandlat invandrarbarn, demonstrativt desinfekterat tågsäten där invandrare suttit och gjort sig skyldig till en anlagd mordbrand på invandrares tillhörigheter i Turin. Försök att inte ogilla honom. Försök att acceptera att ett svin av Borghezios kaliber ska göra propaganda i din stad utan att du reagerar. Livornos antifascister sade ifrån och det såg ut såhär.

Ja, ni förstår. Att helt plötsligt upptäckta att man går vid platsen där allt detta skedde kändes otroligt stort. Det blev knappast tråkigare av att jag och mina kamrater under Livorno-vistelsen säkert hann umgås med flera som var med och såg till att Borghezio kände sig ovälkommen i Livorno den där dagen. Den förmånen gjorde att man kände att man stod på rätt sida i frågan.

Det knäpptes några kort, jag delade min glädje med mina vänner, berättade om rasisten Borghezio och var allmänt uppspelt vid platsen. Lite klyschigt kan jag säga att jag kände historiens vingslag, mer än när jag till exempel gled runt i Florens bland all renässanskultur under samma resa. För jag är en stolt kravallturist.

Chiameteci nostalgici, chiamateci fanatici…