Ett trettiotal kurder slaktas ”av misstag” i Uludere. De var inte PKK-medlemmar. De var civila. Många var unga. Flera av de döda var barn. Påpekanden av det här slaget borde inte ens behövas, men det mänskliga värdet har devalverats under lång tid.

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Så starkt och mäktigt, utan att det är någon ursäkt för att skapa mer våld. Det handlar om att vara människa, att känna och inte minst att tänka utanför de ramar av militarism, chauvinism och nationalism som har hamrats in i människors medvetanden. Det handlar om att stå upp för den fria pressen som förmedlar nyheter från konflikten. Det handlar om att dehumanisera de avhumaniserade. Det handlar om empati och rättvisa. För varje person som gör motstånd väcks nytt hopp. Det skrämmer. Demonstranter, vapenvägrare, studenter och intellektuella är måltavlor för det system som AKP och Recep Tayyip Erdogan försvarar. Då kan till och med livecensur normaliseras.

Detta är inget konstigt. Det ingår i en långsiktig strategi som sattes i verket långt före Uludere-massakern. Bunkermentaliteten, blodtörsten och avhumaniseringen kommer att fortsätta. Därför behövs det fler som vägrar vapen, fler som ifrågasätter chauvinismen och fler som påpekar det redan självklara – varje turk föds inte som soldat (ett vanligt nationalistuttryck), varje turk föds som människa. Däri ligger den stora konflikten mellan bakåtsträvande militarister (som AKP-regeringen inte sviker) och de progressiva som kräver en rättvis fred som ger kurderna upprättelse. Med empati skapas förutsättningar för en seriös dialog och lösningar. Vägen dit är lång om AKP-regeringen bibehåller 2011 års politik.

En del lär tycka att jag är orättvis. Krokodiltårar är också tårar, säger någon. Det vore att underskatta vad fredsrörelsen har tvingat fram. När det kommer en bortförklaring eller ursäkt för händelserna i Uludere så beror det på en enda sak – kamp lönar sig. 2012 kommer inte att bli fredens år i Turkiet. The Guardian påpekar insiktsfullt att arresteringsvågen mot intellektuella och folkvalda politiker banar vägen för ytterligare år av konflikter. Men 2012 kan bli ett år då den tragiska våldsspiralen åtminstone bromsas. Det är min enda önskan, att fler väljer att vara radikala, tänkande och fria människor i en tid av vansinne.

”Restiamo umani! Stay human!” – Vittorio Arrigoni (4 februari 1975 – 15 april 2011) (tipstack till K.K.)

Njut, vänner.

Erdal Eren (25 september 1964 – 13 december 1980)

Vänsteraktivisten Eren, 16 år, hängdes av Kenan Evrens militärjunta.

”Inte hänga dem? Är det bättre att mata dem?” frågade Evren. Människoföraktet fick ett ansikte.

31 år senare går mördarna fortfarande fria. Kvar finns ett sår som aldrig vill läka.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Bildt måste agera mot förtrycket i Syrien

Dagligen konfronteras vi med fasansfulla bilder av hur det syriska folkets frihetslängtan möts av förtryck och terror. Detta trots att mediernas rapportering är begränsad på grund av trycket mot journalister och det fria ordet. President Bashar al-Assads förtryck av oppositionella tycks inte känna några gränser. Sedan den arabiska våren nådde Syrien har korta sekvenser från demonstranters kameror visat den skräck som råder.

Exakt hur många som har dödats sedan protesterna startade är ännu oklart, men Human Rights Watch (HRW) bekräftade nyligen i rapporten We Live as in War: Crackdown on Protesters in the Governorate of Homs att åtminstone 587 civila dödades under april-augusti i år. Även senare har HRW rapporterat om tortyr och mord av oppositionella i statens förvar. Människorättsorganisationen drar sig inte för att påstå att händelserna ”indikerar att brott mot mänskligheten har begåtts”, samtidigt som FN uppskattar att antalet döda är mer än 4000 personer.

Vittnesmål ger en bild av en ohållbar situation där sjuka och sårade till och med berövas rätten till vård utan att behöva riskera repressalier, samtidigt som sjukvårdspersonalen ställs inför svåra dilemman. I den färska rapporten Health Crisis: Syrian Government Targets the Wounded and Health Workers beskriver Amnesty International en situation där inte ens sjuka och skadade skonas.

Den syriska regimen använder till och med sjukhusen för att finna, gripa och tortera människor som har visat sitt missnöje med regeringen. På minst fyra statliga sjukhus har myndigheterna troligen ”låtit säkerhetsstyrkorna härja fritt på sjukhusen”, samtidigt som personalen i många fall tycks ha deltagit i tortyr och misshandel av människor de är satta att vårda och ta hand om, menar Cilina Nasser, Mellanöstern- och Nordafrikaexpert på Amnesty International.

Listan över övergrepp kan göras lång. Mörkertalet är stort. Men få svenska och europeiska försök har gjorts för att få klarhet i situationen. Än mindre har verkningsfulla konkreta steg till försvar för de mänskliga rättigheterna tagits av Sverige och EU. Att inta rollen som åskådare när rapporter tydligt visar på den syriska statens systematiska övergrepp är oförsvarligt. I vårt tycke är det direkt ansvarslöst. Därför kräver vi omedelbara krafttag i egenskap av demokratiivrare med en vilja att försvara det fria ordet och de mänskliga rättigheterna.

För detta ändamål har Nätverket till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien skapats, för att opinionsbilda och ställa krav på svenska och internationella makthavare som ännu inte har agerat för att skydda det syriska folket från Assad-regimens förtryck.

Vi reagerar med bestörtning över att Carl Bildt på EU:s utrikesministermöte nyligen förhindrade ett beslut om förbud mot fortsatta leveranser till syriska telefonbolag, som samtliga kontrolleras av regimen och deltar i klappjakten på oppositionella. Sveriges export till Syrien har jämfört med i fjol ökat med drygt 20 procent och över hälften av vår export dit består av telekomprodukter. Carl Bildts veto mot skärpta sanktioner på telekomområdet mot Syrien reser frågan om vi vill ha en värld där företags vinster väger tyngre än förluster i människoliv.

Vi kräver att terrorn mot det syriska folket upphör. Detta samtidigt som vi, i enlighet med den breda oppositionskoalitionen Syriska nationella rådets vilja, bestämt tar avstånd från krav på utländsk intervention. Vi uppmanar våra makthavare, med utrikesminister Carl Bildt i spetsen, att börja ta de fruktansvärda övergreppen mot det syriska folket på allvar.

BENGT BERG (V)
riksdagsledamot

JACOB JOHNSON (V)
riksdagsledamot

AMINEH KAKABAVEH (V)
riksdagsledamot

ANNIKA LILLEMETS (MP)
riksdagsledamot

VALTER MUTT (MP)
riksdagsledamot

HANS ARVIDSSON
journalist

FARAJ BAYRAKDAR
poet och människorättsaktivist

EKIM CAGLAR
frilansjournalist

NADYA DRIAL
människorättsaktivist

AZAD HEYDER
språkrör för Samordningsgruppen till stöd för den syriska revolutionen i Sverige

SAIT YILDIZ
människorättsaktivist

JABER ZAIN
Kommittén stöd den syriska revolutionen

De främsta hjärtattackerna hittills i år framkallades under en turnering som inte hade med fotboll att göra. EuroBasket2011 och 12 dev adams äventyr är alltid en anledning att bänka sig framför tv:n. Denna periodvisa (från-turnering-till-turnering)-entusiasm har jag kunnat motivera med att jag förr ändå har haft ett relativt stort basketintresse, med Efes Pilsen (numera Anadolu Efes) och nattliga NBA-matcher på tv som utgångspunkt.

Varför en annan turnering paralyserar mig har jag dock svårare att förstå. Volleyboll har helt enkelt aldrig varit min grej. Inte vid OS. Inte vid VM. Men nu vid EM har jag slaviskt följt Turkiets damlandslag. Jag har blivit något jag inte har gillat tidigare. Jag har blivit den där turneringssupportern. Och det är jag stolt över. För det här laget har gjort enorma intryck. Att bortse från de samhälleliga signaler de sänder vore dessutom att ljuga.

Låt oss backa bandet några veckor. Den numera klassiska fotbollsmatchen mellan Fenerbahçe och Manisaspor, där bara kvinnor och barn fick beträda läktarna, kunde tolkas på flera sätt. Å ena sidan var det glädjande att se kvinnor ta för sig och representera Fenerbahçe i en miljö som annars är fullkomligt mansdominerad. Det gjorde man bra. Å andra sidan innebar straffet att kvinnor framställdes som väsensskilda från män och oförmögna att vara entusiastiska supportrar ”på gränsen”. Till och med i den positiva särbehandlingen vilar på en konservativ kvinnosyn. Kvinnor tillskrivs helt enkelt egenskaper på ett på många sätt förnedrande sätt. Ett bättre förhållningssätt vore att påpeka att män och kvinnor är tillräckligt lika varandra för att någon åtskillnad inte ska vara aktuell.

Nåja. Poängen är att kvinnor i sporten är ett aktuellt ämne i Turkiet. Därför kom volleybollandslaget som en frisk fläkt. De är ett självklart samtalsämne  i medierna i och med de bragdartade insatserna i årets EM-turnering. Från gruppspelet tog de sig vidare med nöd och näppe efter en avslutande seger mot favoriten Italien. I slutspelet körde man över Spanien, för att sedan gå mot en säker förlust mot en av turneringens huvudfavoriter Ryssland. Där vann Turkiet istället med 3-0. I semifinalen igår höll man så på att vända ett 2-0-underläge, först till 2-2, för att sedan leda sista set under långa perioder. Serbien vann till slut, men Turkiet tog ikväll hem bronsmatchen i en femsetare mot Italien.

Från diskussioner om vilka egenskaper som gör att kvinnorna ändå kan släppas in på fotbollsläktare till att känna en glädje över att ett gäng starka, modiga… eller ja, helt enkelt fantastiska spelare representerar sin sport på bästa möjliga sett. De har kämpat ner motståndare efter motståndare som påstods vara bättre än de själva, och de är 2011 års största idrottsförebilder i Turkiet, tillsammans med den fredskampanjande fotbollsspelaren Arda Turan. Eda Erdem, Neriman Özsoy och Neslihan Darnel. Hela laget. De är alla moderna hjältar som visar att ett land som slits mellan Europa och Mellanöstern kan representeras av framgångsrika och självständiga kvinnor.

Därför är kvällens brons mer än bara ett brons. Mer än ett guld. Det är ett av mina allra finaste idrottsminnen.

Ruhi Su (1912 – 20 september 1985)

En av de allra största lämnade oss för exakt 26 år sedan. Då hade han berikat Turkiets kultur och kämpat mot förtryck i hela sitt vuxna liv. Vi bugar fortfarande, Ruhi.

Lyssna gärna på Ruhi Sus sång om massakern den 1 maj 1977 i Istanbul, Şişli Meydanında Üç Kız.